Språket som verktyg!

om mig

Ett slags historik

 


I korthet

IMG_1606

 

Född i Uppsala 1952, bosatt i Båstad sedan 2010. Barndom i Flen, ungdomsåren i Västerås. Bodde mellan 1979-2010 i Värmland. Debuterade som författare 1977 med succéromanen Slamfarmen, en berättelse om en ung killes fabriksliv. Fick priser och pengar jag inte hade sökt. Valdes in i Författarförbundet, fast statuten krävde två böcker, men fortsatte länge att kombinera industriarbete, främst som svetsare, med mitt skrivande. Skrev dramatik för scen och teve och flera böcker.

När min familj växte sig stor och jag kände att jag ville satsa fullt ut på skrivandet lade jag ner svetstången för gott. Det var 1989 och på den vägen är det.

Jag är numera även förläggare och flitigt anlitad föreläsare.

Min senaste bok, novellsamlingen Karlssons pojke, kom ut augusti 2016 och har fått ett strålande mottagande. Hösten 2017 ger jag ut en jubileumsutgåva av Slamfarmen med anledning av att det är 40 år sedan den kom ut första gången.

 


 

 

För den vetgirige

 

 

”VAR ÄR DU FÖDD?”

Det är en fråga som jag fått svara ett antal gånger.
”I en taxi,” kunde svaret ha blivit. Jag hade bråttom. Men de hann precis fram till BB i Uppsala. Vi bodde i ett litet samhälle på slätten som hette Alunda. Mitt namn var det en sjuksköterska som föreslog. Hon tyckte jag var ett Y-barn. Sådana brukar ha en stark förmåga att tänja på gränser.

Jag-i-famnen-pa-min-pappa-UnoNär jag var sex månader flyttade vi till Flen. Där fick jag mina grundläggande koder om livet. Vi bodde i ett rött hus vid vägs änden av en grusväg och med en sagoskog inpå knutarna.

Vi lekte mycket. Burken, Land och rike och byggde kojor. Vid åtta års ålder gick flyttlasset till Västerås. Höghusområde, ett myller av ungar, gårdarnas krig, fotboll där vi sköt guld och silver och hockey där vi gick in och åt med skridskorna på. Skolor byggdes medan vi väntade. Tonårstid följde, en vit trimmad Zündapp K50, Rolling Stoneskonserter, ungdomsgårdar, alternativfestivaler och senare Vietnamdemonstrationer.

 

TK_Stenne

FABRIKSLIV

Var kursledare i skapande dramatik en kortare tid innan jag fick arbetare som grovrensare på Boliden Kemi.
Ett  jävla skitjobb, men fotboll, kamrater, politiska aktiviteter, solidaritetsaktioner, kulturarbete och min sköna motorcykel fick tillvaron att lyfta. Bodde i kollektiv. Jag skulle vara med och förändra världen. Allt var möjligt. Jag var odödlig.

Återkomsten till fabriken efter tre veckors semester blev en käftsmäll. Men jag reste mig på nio och började skriva dagbok för att stå ut. Antecknade allt av värde och lite till. På köpet utvecklade jag ett eget språk.

DEBUTEN SOM FÖRFATTARE

Två år senare hade jag en tillfällig nattgäst, Lasse Strömstedt, f.d. kåkfarare. Han läste min dagbok och utbrast:
Artikel”Det här är ju rena dynamiten. Den ska inte stå och samla damm i din bokhylla”. Han gillade mitt sätt att uttrycka mig. ”Mitt uppe i skiten fanns en humor och ett ställningstagande för arbetarklassen som förde tankarna till de bästa av våra arbetarförfattare”, ansåg han.

Dagboken följde med Lasse till Stockholm och till bokförlaget Prisma. Jag uppmanades att skriva en roman. Det blev Slamfarmen, stor succé och ett himla liv.

”Hans stil är livfull, okonstlat själmedveten…en mycket imponerande författare” , skrev Lars Andersson i DN.

”En blixtrande intelligent, djupt allvarlig, starkt analystisk roman”, skrev författarkanonen Lars Gustavsson.

 

 

 

 

 

TK-med-jackan-over-axeln

Jaha! Jag var tjugofem år och tillskrevs plötsligt en plats på den litterära ”parnassen”. Vad det ordet betydde visste jag inte (fick slå upp det). Jag ville fortsätta arbeta, men det var ingen som ville anställa mig efter all uppmärksamhet jag fått i tidningar, radio och teve. ”Då  skriver du bara en jävla bok”, sa de. Det hade jag kanske gjort för det finns mycket att skriva om. Uppslag saknas inte.

DRIVKRAFTER

Jag skriver för att vara med och påverka. Jag vill förändring. De sociala villkoren är drivkraften. Människans behov av identitet och delaktighet löper som en röd tråd i mitt berättande. Arbete, kärlek och solidaritet är andra nyckelbegrepp.

JOBB

Efter debuten blev jag medlem i Sveriges Författarförbund, trots att man måste ha skrivit två bra böcker för att platsa. Mitt fackliga engagemang lade jag på Metall. Jag arbetade som svetsare i många år. I slutet  av 1970-talet flyttade jag till Värmland.

Var ett år på KMW i Karlstad och nio år på Arvikas största verkstad, som hette Volvo BM när jag började och Volvo Michigan Euclid industries när jag slutade. Kanske heter den något annat i dag, men i folkmun har man alltid kallat det ”Verken”. TKVerkenMan gör fortfarande gula hjullastare. Jag var styrelseledamot i verkstadsklubben, skyddsombud, studiecirkelledare, redaktionsmedlem för vårt klubblad, kultur- och kontaktombud. Skrev på en roman som krävde tid, Gnistskärmen.

En varm augustidag 1989 kände jag att det var nog. Jag sa upp mig. Platschefen kom ner klädd i vit skjorta och med kavajen hängande på ryggen, fastkrokad i pekfingret. Han undrade hur det skulle gå om alla gjorde som jag. ”Bra”, sa jag. Tio minuter senare stod jag i duschen. Sedan dess har jag verkat som författare.

VAD JAG SKRIVER

Jag har skrivit romaner, noveller, dramatik för scen och teve, kulturartiklar, krönikor, kåserier och litterära reportage. Dessutom har jag sammanställt några antologier och arbetat med läs- och skrivkunnighetsfrågor.  Jag var ledamot i den svenska Läskunnighetskommittén under FN: s internationella läskunnighetsår 1990.

Under första decenniet av 2000-talet skrev jag tre omfattande historiska dokumentationer om tre metallavdelningar i Sverige, avdelning 113 i Smedjebacken, avdelning 123 i Avesta och avdelning 169 i Hofors. Det är viktigt att vi känner vår historia, våra rötter för att veta vilka vi är och vart vi är på väg. Många av de barn och ungdomar som jag möter min mina resor runt om i landet vet mer om teves alla såpaskådisar liv än om sina egna far- och morföräldrars härkomst. Att känna sin historia, att ha kontakt med sitt ursprung, är att lite bättre förstå sig själv, sin samtid men också sin framtid.

Min senaste roman heter Tro, hopp och jävelskap. Det är en fristående fortsättning på Låtsaskungen och har tillkommit på begäran av läsare. Bibliotekstjänst skrev att det var en ”utomordentligt underhållande utvecklingsroman”. 2011 gav jag ut Mitt Namn är Kocki. Det är en skildring av en spännande och speciellt livsöde. Kocki var typograf, gårdfarihandlare och legendarisk korvgubbe. Trots att han har varit död i över 30 år har han en stor fan-club på Facebook. Vi som gillar gött mos heter den. Aftonbladets Lasse Anrell utsåg den till 2011 års tredje bästa bok, skrev att den var ”lysande” och ”briljant”. Han skrev inte på kultursidan utan i den rosa Sportbilaga. Det bet.

Min förra bok Mannen som gick ut och kom in släpptes hösten 2013. Den är en hyllning till språket, de ungas språk, och bygger på texter som jag samlat in vid mina skrivarverkstäder i skolorna under 30 år. En väldigt rolig bok. ”Fullständigt bedårande i sin språkglädje och skrivlust” skrev Benny Holmberg i Tidningen Kulturen.

Min senaste bok kom ut i augusti 2016. Karlssons pojke. En skildring av Sverige och en värld i förvandling. Noveller om livet, arbetet, döden, kärleken, längtan efter ett barn, flykt, litteraturens kraft, en felbyggd lägenhet, ett felkonstruerat samhälle, tunnelbygget i Hallandsås, Erlanders simbassäng, överlevnad och skillnaden mellan stoff och stoft. Jag har sagt att det är något av mitt litterära testamente och det bästa jag skrivit sedan debuten. Det tycker tydligen recensenterna också.



Notiser:

Föreläsaren
Snart dags för ny möten i Sverige

Nya bokningar trillar in och snart ger jag mig av ut på vägarna igen för nya möten med...

Förlaget
Slamfarmen i jubileumsutgåva

Med anledning av att det var 40 år sedan jag debuterade med romanen Slamfarmen, en bok som hyllades unisont av kritikerna och...

Författaren
Slamfarmen gör comback!

Det är 40 år sedan jag debuterade med den uppmärksammade och kritikerrosade romanen Slamfarmen som bygger på mina dagboksanteckningar från ett tungt...